MoDo och hockeyligan som försvann


Denna text har tidigare publicerats i Örnsköldsviks Allehanda 2005-04-15 och 2005-05-06



Under NHL-lockouten 2004-05 fanns planer på att återuppliva WHA, den alternativa proffsligan World Hockey Association, som på 70-talet seglade fram som allvarlig konkurrent till etablerade NHL. WHA fick en flygande start när man sommaren 1972 lyckades locka över en av den tidens fixstjärnor, Bobby "Golden Jet" Hull (pappa till Brett) från Chicago Blackhawks. Hulls nya lag - som möjligen uppkallades efter hans smeknamn - blev Winnipeg Jets. Förutom Winnipeg slantade även de övriga 11 WHA-lagen upp 100 000 dollar vardera för att locka Hull - såpass viktig ansågs värvningen vara, inte minst av PR-skäl.

Ligan gjorde även rätt för epitetet World Hockey Association genom att öppna dörrarna mot Europa och resten av världen. Exempelvis hade Winnipeg Jets som flest nio svenskar och finländare i sin laguppställning, anförda av övikssonen Anders Hedberg tillsammans med Ulf "Lill-Pröjsarn" Nilsson och Bobby Hull i "The Hot Line". Bröderna Abrahamsson skrev på för New England Whalers, Ulf Sterner provspelade för Chicago Cougars och de tjeckoslovakiska landslagsstjärnorna Richard Farda och Vaclav Nedomansky hoppade av för att spela tillsammans med en annan värvad NHL-legend, Frank "The Big M" Mahovlich, i uppkomlingarna Toronto Toros (som dock förde en ganska ojämn kamp med NHLs Toronto Maple Leafs om publikens gunst). Med Winnipeg i spetsen medverkade flera av WHA-lagen även i uppvisningsmatcher och turneringar i Europa, exempelvis Rude Pravo och Izvestija, föregångarna till Ceska Pojistovna och Baltika Cup. Winnipeg reste till och med till Tokyo för att nyårshelgen 1977-78 spela tre matcher mot det sovjetiska landslaget (som dock vann rubbet).



"The Hot Line" och "Järnmannen", Kempis 11 september 1977

Och faktiskt kom såväl Jets som Toronto Toros även till Örnsköldsvik för spel mot Modo. I september 1975 blev dessa två WHA-lag nämligen de första nordamerikanska proffslag som arrangerade träningsläger utanför sin egen kontinent. Winnipeg var baserade i Finland men spelade även i södra Sverige och Tjeckoslovakien. Toronto stationerade sig i Övik och stannade nästan hela månaden (från 6 till 26 september), bodde på Brux och tränade 90 minuter varje dag i Kempis. De matchade mot diverse elitlag i norra Sverige och Finland men hade svårt att imponera. Man förlorade faktiskt de flesta matcherna och den enda odiskutabla segern (12-0) kom i Östersund mot Jämtland/Härjedalens tillfälligt hopplockade landskapslag. Man kan notera att Nedomansky och Farda stannade i Övik för att träna med Modo när Toros matchade i Finland eftersom man var rädda att bli utlämnade till sitt forna hemland.

Den 16 september 1975 spelade Toronto Toros mot Modo i Kempehallen. Publikintresset var inte på topp trots flera världsnamn på isen och publiksiffran stannade på 3 581. I förväg tippades en enkel seger för Toronto, som föregående säsong kommit tvåa i WHAs kanadensiska division och sen slagits ut i kvartsfinal. Dessutom saknade Modo tre av sina bästa spelare. Thomas Gradin spelade med Tre Kronor mot Winnipeg i Stockholm medan Bosse Berglund och Anders Kallur (sedermera pappa till friidrottstvillingarna) befann sig i Nordamerika på träningsläger med Boston Bruins. Men Modos gladhockeygäng hade inte gett upp på förhand. Redan efter knappa tre minuter satte Lasse Molin 1-0 och fyra minuter senare stod det 2-0 efter mål av "järnmannen" Pelle Lundqvist. Toronto svarade med att slåss!



En scen ur filmen Slagskott? Nä, bara Gord Titcomb som försökte tuffa till sig mot Ulf Thors

Mest uppseendeväckande var rookien Gord Titcombs överfall på Ulf Thors. Förmodligen trodde sig Titcomb kunna ordna en plats i laget genom att visa "mod" nog att attackera Modos störste spelare - men att denne nästan aldrig under sin karriär spelade särskilt ojuste och inte heller den här gången slog tillbaka var förstås inte lätt att veta i förväg. Thors tog revansch på sedvanligt sätt genom att 44 sekunder in på andra perioden assistera Ulf Thorstensson till 3-0. Roger "Limpa" Lindström satte sedan två strutar innan Tommy Själin avslutade målskyttet 11 sekunder före andra periodpaus. Sista perioden blev mållös. Rutinerade veteraner som Frank Mahovlich och Paul Henderson gled ointresserade omkring på isen medan ungtjurarna fortsatte böka och stångas. Toros fick totalt 43 utvisningsminuter mot Modos 7!

Nä, tjurarna från Toronto visade inte mycket i hockeyväg men däremot var det nyttigt för Modos ledning att på nära håll få skåda hur ett professionellt hockeylag leds och kort efter Toros besök blev Modo en av de första svenska klubbar som öppnade kansli och anställde klubbdirektör. Vad gäller kopplingar mellan Toronto Toros och Modo bör även nämnas en herre som spelat i båda lagen, nämligen kanadensaren Tom Martin. Denne ingick i Toronto Toros och föregångaren Ottawa Nationals säsongerna 1972-75 för att 1976-77 spela i Modo. Säsongen 1975-76 tillbringade han i IFK Luleå (där han vann poängligan i Division 1 Norra) och fanns sålunda inte med i vare sig Modo eller Toros när lagen möttes inbördes. Inom parentes kan noteras att även Jim McMasters (som spelade i Modo samtidigt med landsmannen Martin) hade ett förflutet i WHA med två säsonger i ett lag som hette Cleveland Crusaders. McMasters kom till Modo efter en säsong i ettan med Kramfors.

Idén att överhuvudtaget förlägga Toronto Toros träningsläger till Sverige och Örnsköldsvik kom enligt uppgift från Billy Harris, den före detta NHL-spelaren som 1971-72 var förbundskapten för Tre Kronor. Hösten 1972 blev han tränare för Ottawa Nationals, en roll han behöll när laget flyttades till Toronto. Enligt lagets ägare John Bassett hade Harris omgående velat köpa Anders Hedberg, Ulf Nilsson och Lars-Erik Sjöberg, något som general managern Bob Houle dock avböjde. Dessa svenskar plockades i stället av Winnipeg Jets och innan Toros åkte till Sverige hade Harris själv fått sparken. Hans visioner för laget förverkligades aldrig och efter säsongen 1975-76 flyttade Bassett hela klubben igen, nu till Alabama i amerikanska Södern där man - med bibehållen tjur-logga - återuppstod som Birmingham Bulls.



Billy Harris och Anders Hedberg

I stället för den europeiska stil som Harris velat ha (och som i stället blev Winnipeg Jets kännetecken) kom Birmingham att bli kända som fajtande rötägg i stil med Charlestown Chiefs i filmen "Slagskott". Föga överraskande så spelade Dave Hanson - som i filmen gestaltade en av de legendariska bröderna Hanson - närmare 100 matcher i Bulls mellan 1977 och 1979. Winnipeg Jets å andra sidan blev WHAs flaggskepp och rankades som ett av världens bästa klubblag. Det ryktades till och med om att Jets i mitten av 70-talet utmanade regerande NHL-mästarna Montreal Canadiens om Stanley Cup! Ursprungligen hade faktiskt möjligheten funnits att direkt utmana den regerande mästaren om bucklan men det har inte hänt sedan NHL 1926 tog över den prestigefyllda trofén. Winnipegs utmaning negligerades sålunda men man kan notera att när det under åren spelades ett antal försäsongsmatcher mellan NHL- och WHA-lag så deltog Montreal Canadiens för säkerhets skull inte!

I december 1976 representerade Winnipeg Kanada i Izvestija-turneringen i Moskva och i september 1977 förlades återigen försäsongen till Sverige. Den här gången spelade man bland annat i VW-Cup i Mälardalen men turnerade även längs norrlandskusten och den 11 september var turen kommen till Övik och Modo. 5 247 personer samlades i Kempis för att - för första gången sen han blev proffs - få se Anders Hedberg spela. Med nutida mått var det nästan som om Foppa skulle ha kommit på besök med Colorado. Precis som mot Toros gjorde Modo ett tidigt ledningsmål och den här gången var det Pelle Lundqvist som nätade efter 3.21. Kempis jublade men Jets replikerade omgående. Mr Golden Jet-himself, Bobby Hull, kvitterade på pass från Lill-Pröjsarn och några minuter senare gjorde Kenta Nilsson 1-2 innan Lars-Erik Sjöberg i mitten av perioden assisterade till Peter Sullivans 1-3 mål. I början av andra slog Hull och Lill-Pröjsarn till igen men Assar Lundgren lyckades reducera till 2-4 innan andra periodpaus, assisterad av Mikko Leinonen och Peter Gradin. Två mål kom i sista perioden och båda gjordes av gästerna. Lars-Erik Sjöberg satte 2-5 på pass från Ulf Nilsson och Ted Green innan Kent Ruhnke satte definitivt punkt för matchen 18.24, assisterad av Kenta Nilsson.



Gary Bromley gör en mirakulös räddning när Pelle Lundqvist hade öppet mål. Bakom kassen Tommy Själin.
Till vänster Lill-Pröjsarn (på knä) och Lars-Erik Sjöberg

Jets uppvisning var av helt annat slag än Toros, och svenskarnas betydelse för målfabrikationen framstod med önskvärd tydlighet. Anders Hedberg gick dock poänglös från tillställningen - det blev kanske lite för nervigt att "komma hem"? Även Jets försvarsspel (med målvakten Gary Bromley som sista utpost) var imponerande - Modo vann nämligen skottstatistiken med 49-28 (!) men förlorade alltså med 2-6. Ja, Winnipeg Jets ångade på men själva WHA började gå på tomgång. Lag flyttades eller lades ner - ibland mitt under pågående säsong! - och från att ha varit som mest 14 lag uppdelade i tre divisioner var det 1977-78 åtta lag kvar i en enda serie. Diverse europeiska landslag och kombinationer började göra korta turnéer mot WHA-lagen och för att göra dessa matcher intressantare räknades resultaten in i tabellen! Detta gällde huvudsakligen för de sovjetiska och tjeckoslovakiska lagen, men kuriöst nog även för en av de matcher som det finska B-landslaget "Sisu Team" spelade. I mars 1978 vann finnarna tre av sina fem matcher mot WHA-lag och Henry Saleva, senare i Modo, gjorde hela sju mål och tre assist under turnén. Det svenska B-landslaget Vikingarna spelade mot WHA-lagen under två besök i mars respektive december 1978. Anders Kallur var med på den första turnén då Vikingarna förlorade tre av fyra matcher, däribland mot Birmingham Bulls. Jämfört med träningslägret i Övik i september 1975 fanns i mars 1978 endast veteranen Mahovlich och ytterligare två spelare kvar hos "tjurarna".



Legenden Frank "The Big M" Mahovlich var en av få spelare som överlevde de olika reinkarnationerna av Toros/Bulls.
Här med hetsporren Gord Titcomb i Kempis, 16 september 1975

I den uppsättning av Vikingarna som åkte över i december 1978 representerades Modo av Robert Frestadius, Roger Lindström, Jan Eriksson, Ulf Thors och Ulf "Nubben" Norberg. Den här gången blev det förluster i alla tre matcher som spelades. Edmonton Oilers vann med hela 11-2 och Quebec Nordiques med 7-3 medan den jämnaste matchen blev modoiternas returmöte mot Winnipeg, en match som slutade 4-3 till Jets.

Säsongen 1978-79 blev WHA:s sista. Man lyckades inte överleva konkurrensen med NHL trots att alla dörrar öppnades mot Europa - mot slutet pratades till och med om skapandet av en europeisk division. Houston Aeros lades ner våren 1978 och Indianapolis Racers (som under sina år i WHA hade mönstrat såväl Honken Holmqvist som Wayne Gretzky i laget) kollapsade samma höst efter 25 matcher. Fyra av de återstående lagen beviljades inträde i NHL, nämligen Gretzkys nya klubb Edmonton Oilers, Quebec Nordiques (som senare blev Colorado Avalanche), New England Whalers (som i NHL först bytte namn till Hartford Whalers och sen till Carolina Hurricanes) samt Winnipeg Jets (numera Phoenix Coyotes). Cincinnati Stingers och Birmingham Bulls blev över och hamnade i farmarligan CHL. Olika inkarnationer av Bulls levde sedan vidare under 80- och 90-talen i farmarligor som Atlantic Coast Hockey League och East Coast Hockey League. Det var onekligen mycket som hände med de "tjurar" som 1975 hade sitt träningsläger i Övik under namnet Toronto Toros. Winnipeg Jets fick flera goda år även i NHL men vann aldrig Stanley Cup. Alexander Steens pappa Thomas spelade hela 14 säsonger i klubben, vilket förklarar varför Alexander i sin CV ståtar med Winnipeg Jets som moderklubb.

Och hur var det nu med WHAs återfödelse? Jo, när snacket om NHL-lockout säsongen 2004-05 började gå var det några affärsmän som försäkrade sig om rättigheterna till namnet World Hockey Association och började planera för att ta vid när NHL packat ihop. Gamle Bobby Hull engagerades som PR-kille och BÅDE Toronto Toros och Birmingham Bulls planerades återuppstå, liksom Quebec Nordiques (fast som "Nordiks" eftersom NHL numera äger rättigheterna till originalnamnet). Förutom några kortlivade juniorligesatsningar hände dock inget konkret med nya WHA.

/Mikael Uhlin