Puh, vilken pärs!

Krönika om Modos andra guld, även publicerad på www.hockeysnack.com



Eller rättare sagt; att det gick så pass smidigt ändå. Matchen beskådades på storbildsskärm i arena-entrén tillsammans med yngsta dottern och 498 andra modoiter. Kändes faktiskt mindre nervöst än jag tror det hade blivit hemma. Och så repriserades Pontares exorcist-tolkning av nationalsången före match!

Sista perioden gick ovanligt fort och de sista två minuterna stod alla upp och skrek. Inte förrän det var 5-6 sekunder kvar började vi räkna ner och faktiskt tro på det vi såg. I typ fem minuter därefter stod alla upp och hoppade och skrek okontrollerat. I högtalarna spelades Queens "We Are the Champions" men det hördes knappt. Jag har många gånger under de senaste 28 åren föreställt mig ögonblicket när Modos andra SM-guld skulle vara ett faktum och då har det alltid varit en oerhört känsloladdad, gripande och tårfylld ceremoni men nu stod jag bara upp och hoppade med ett leende så brett att huvudet nästan gick i två bitar.

Efter att ha sett medaljutdelningen samt Svartvadet höja bucklan mot skyn – hur härligt är det inte att kunna skriva de orden! - drog vi sakta upp mot stan i ett improviserat segertåg längs med den parad-aveny som passande nog heter Viktoriaesplanaden. Bilar längs vägen signalerade på mediterrant vis och flera hade flaggor och nervevade rutor med skrikande passagerare, bland dem min äldsta dotter. Vi svängde av upp mot Stora Torget där fler människor var samlade och under kvällen/natten var det bitvis smockfullt på detsamma.

Scenen på Stora Torget äntrades av en improviserad klack och i timmar rullade diverse heja-ramsor över torget. Träffade några bekanta där, bland annat Hellge som sken som om han hade en gloria över hjässan. Två unga kusinbarn hade direkt efter slutsignalen åkt ner från Nordmaling och ett tag stod de med mina döttrar på scenen och sjöng. Till och med min mellandotter (som faktiskt inte är särskilt hockeyintresserad) stod där ett tag.

Efter ett tag gick rykten om att spelarna strax skulle komma till Arenan ("vid 12-tiden", "halv ett", "fem i ett - det är säkert!", "halv två" osv) så vid 1-tiden drog hela lämmeltåget tillbaka ner till Framnäsudden. Väntan blev lång och kall men strax efter klockan 2 kom faktiskt spelarbussen. Inne i den mörklagda bussen bak tonade rutor skymtade herrarna iförda sina gyllene hjälmar.

Kort efter det gav jag upp och traskade hemåt. Tilläggas ska att jag var spiknykter. Även om det fanns alkohol i mängder både på torget och utanför Arenan - man trampade på splittrat glas och hopknycklad aluminium vart man gick - så hade jag inte förberett nåt och alla utskänkningsställen var knökfulla. Hur som helst, jag kände mig bakis ändå när jag långsamt vaknade till liv vid 9-tiden på söndag. Infann mig sedan med döttrarna vid hyllningarna i Arenan. Och visst, mellandottern var med även då! För en gammal räv som jag var det extra kul att återse några av hjältarna från 1979, några av dem i SINA "guldtröjor", dvs de vita M-tröjorna. Visserligen drog intervjuerna med dem ut på tiden men det var det nästan värt när man fick höra Ulf ”Nubben” Norberg titulera sig själv sniper!

Hyllningarna på Torget följde jag bara delvis. Längre upp än till Intersport kom jag aldrig i trängseln men jag fick se bland andra Salle, Enström och Freddan passera på lastbilsflaket nära håll.

/Mikael Uhlin