Idrottsplatsföreningen Kempevallen


Denna text har tidigare publicerats i Örnsköldsviks Allehanda 2005-09-14

Flertalet känner Kempehallen som en kommunal angelägenhet. Men så har det inte alltid varit. Vi är en krympande grupp som vet att Kempehallen producerades - och ett antal år drevs - av en idrottsplatsförening.

Föreningen Kempevallen bildades tidigt för att ordna och driva idrottsplatsen med samma namn. Styrelsens ledamöter hämtades från dåvarande Alfredshems IK och företaget Mo och Domsjö AB, som också bidrog ekonomiskt till verksamheten.

Idrottsplatsen utökades så småningom med en ishockeyrink i grusgropen intill. Säsongen 1957-1958 sattes en milstolpe. Kempevallen tog i bruk distriktets första konstfrusna bana och Alfredshems IK spelade för första gången i allsvenskan, dåvarande högsta serien.

Den öppna rinken hade naturligtvis sina problem ur skötselsynpunkt och särskilt om det snöade under matcherna. Undan för undan aktualiserades frågan om tak över anläggningen. Styrelsen för föreningen Kempevallen, som i början av 1960-talet leddes av MoDo-direktören Ragnar Björin som ordinarie och Alfredhems IK:s Erik Eriksson som vice ordförande, jobbade på en ekonomisk lösning. Sven Nordstrand, senare ishallsexpert hos Svenska ishockeyförbundet och till vardags anställd hos Själevads kommun, hade 1963 projekterat en lösning som kostnadsberäknats till 900 000 kronor. Det rörde sig om ett tak utan isolering och 900 000 kronor hörs ju inte så skrämmande, men indexerat kan det i dag motsvara 15 miljoner kronor. Väldigt mycket för en förening utan egna medel.

Finansieringsplanen gick ut på att Mo och Domsjö AB, Själevads och Örnsköldsviks kommuner skulle bidra med vardera 300 000 kronor. I februari 1964 lämnades positiva besked från Mo och Domsjö AB och Själevads kommun. Sämre gick det i Örnsköldsvik, där stadsfullmäktige röstade ned yrkandet med 20 röster mot 12. Resterande 300 000 fick istället lånas upp. Föreningen kunde teckna ett 25-årigt lån efter borgen av Själevads kommun.

I april 1964, efter ishockeysäsongen, påbörjades takbygget. Den färdiga hallen, som naturligt nog döptes till Kempehallen, var klar för invigning i oktober 1964, lagom till en ny ishockeysäsong. Alfredhems IK hade också passat på att byta namn till MoDo AIK.

Vid invigningen av Kempehallen den fjärde oktober 1964 deltog många lokala kändisar. För Svenska ishockeyförbundet deltog Pelle Bergström. Invigningen avslutades med en ishockeymatch. MoDo AIK mötte Brynäs, som vann med 2-0.



1964: Sven-Olof Sandberg, Helge Berglund och Thorsten Andrén

En månad före invigningen "byggdes" undertecknad bokstavligt talat in i Kempehallen. När jag i september 1964 började min anställning i Mo och Domsjö AB ingick tjänsteuppdraget att vara sekreterare och kassör i Föreningen Kempevallen. Det innebar också att ingå i verkställande utskottet tillsammans med ordförande och vice ordförande och att i många stycken vara verkställande ledamot.

För att driva hallen gällde fortfarande en hel del idealism. Vi var några som hade våra anställningar att falla tillbaka på. Brandmästaren Gustaf Karlsson skötte mycket av tillsynen och arbetsledningen vid sidan av. Henrik Lundberg avlöst av Kjell Östman var ansvarig för publikinsläppens räkneverk och levererade publiksiffrorna efter varje match. Erik Eriksson och Sven Nordstrand är nämnda. Men den som i ordets mening levde med Kempehallen var vaktmästaren Folke Åström, farbror till skidvärldsmästaren Karl-Erik Åström som udda merit. Folke var anställd av Föreningen Kempevallen och hade månadslön. Han gjorde skäl för lönen, jobbade ständigt med stort engagemang utan att fråga efter lönebitar som jour och övertid.

Det leder för långt att vara detaljerad i hallens allmänna historia och den spännande och ofta ojämna kampen med ekonomin för att underhålla, komplettera och förbättra hallen i Föreningen Kempevallens regi. Dock finns det poänger i ett antal händelser.

Redan den 23 februari 1965 blev Kempehallen landskampsarena. På väg till VM i Tammerfors spelade Kanada träningsmatch mot Tre Kronor. Kempehallen var mer än fullsatt och man redovisade publiksiffran 9 000, den officiella kapaciteten. Dock fanns det sidouppgifter om att Kanadamatchen dragit närmare 10 000 åskådare. I Tre Kronor spelade fyra Modoiter: Nicke Johansson, Björn Palmquist, Kent Lindgren och Henna Svensson. Men det hjälpte inte, Kanada vann med 5-4. En av åskådarna var förbundsordföranden Helge Berglund, känd som en disträ man. Sven Nordstrand, som hämtat honom vid flyget, bedyrade att Helge Berglund anlänt med en brun och en svart sko!

Den 13 juli 1965 besökte boxningspromotorn och redaktören för Rekordmagasinet Edvin Ahlqvist Kempehallen för att undersöka möjligheten att arrangera en boxningsgala där. Jag var med och guidade honom och Edvin Ahlqvist uttryckte stor belåtenhet med vad han såg. Någom progala blev det dock aldrig. Antagligen hann proboxningsförbudet före.



1965: Edvin Ahlqvist, Bengt Ahlqvist (Lions Örnsköldsvik) och Conny Uhlin

Sponsring och reklam var inte så utvecklat från början. En blygsam start gjordes när Örnsköldsviks Sparbank sponsrade hallens första matchur, försett med bankens logo.

En riktig ismaskin stod länge på Kempehallens önskelista. Den vanligast förekommande typen i svenska hallar var 1966-1967 Svenska Rolba, en containerliknande sak med en prislapp en bit över 100 000. Jag hade på TV-bilder från VM i Wien i mars 1967 sett en smidigare modell. Efter sonderingar framkom att modellen hade en svensk generalagent i Stockholm. Maskinen var utrustad med Volkswagen motor och var cirka 30 000 billigare än Rolban. Vi sa oss att om den platsar på VM-arenan borde den platsa i Kempehallen. Så i oktober 1967 fanns ett exemplar installerat i Kempehallen och gjorde sedan vad jag vet fullgod tjänst i många år.

Vad inte många känner till är att Kemphallen också var påtänkt som OS-arena. I samband med en tidig OS-ansökan från Östersund (som ju sökt vinter-OS flera gånger) var ansökningskommitténs ordförande, drätseldirektören i Östersund, på besök för att knyta upp Kempehallen för ishockeyturneringen. Det fanns på den tiden ingen hall i Östersund och en arena inom tjugufem mils avstånd ansågs lämplig.

Tack vare en stram budget gick verksamheten runt för Föreningen Kempevallen. Dock insåg vi att kostnaderna började rusa iväg inför det växande kravet på varmboning och sittplatser. Det cirkulerade uppgifter om att ombyggnaden skulle ske 1968, men det var en feltolkning. Vad som hänt var att vi hösten 1967 tillsatt en kommitté att utreda saken. Vi gjorde också studieresor till ishallarna i Skellefteå respektive Gävle.

Utredningen med Sven Nordstrand som arkitekt presenterade en lösning med 2 000 sittplatser. Då varje sittplats tog utrymme för två ståplatser återstod 5 000 ståplatser. Beräknad kostnad inklusive isolering låg på ett par miljoner kronor.

Föreningen skulle inte uthålligt kunna bära den kostnaden, så det gällde att vara kreativ. Själevads kommuns starke man Anund Hedberg var involverad. Planen var att jobba i två steg. Steg ett var att Föreningen Kempevallen med kommunens borgen lånade upp ombyggnadskostnaden. Steg två var att efter verkställd ombyggnad överlåta Kempehallen till kommunen till priset av skulderna.

Planen fullföljdes 1969. Och så gick det alltså till när Kempehallen blev kommunal arena - till en i grund och botten ringa kostnad.

Det skedde med både lättnad och saknad hos Föreningen Kempevallen och alla inblandade. Också för Folke Åström, som i den kommunala anställningen fick två vaktmästarkollegor och äntligen ordnad arbetstid.

/Conny Uhlin